Släkten Bergström - Artikel 2
Erik Bergström 90 år
Denna artikel har sin grund i ett samtal med Gunborg Wikner (född Bergström). Gunborg hörde av sig i fråga om Signe Lundgren. Eftersom skribentens dator just drabbats av ett ”digitalt vittra” som blockerat Internet flög tankarna i riktning mot dylika väsen. Dåtidens Hörneåbor behövde inte bekymra sig om ”brandväggsproblem”, i så fall var de gjorda av tegel. Det blev tal om ifall Gunborg kände till något om dåtidens folktro och sägner i Hörneå. Gunborg tog fram en historia som rörde en trollgumma vid Mjösjön.
Om händelsen vid Mjösjön berättade Erik Bergström år 1946 till en reporter från Västerbottens Folkblad. Tanken var att extrahera berättelsen om Mjösjögumman till en kommande sida om gammal folktro och väsen i Hörneå. Men, när man läst artikeln inser man att den bör återges i sin helhet, som den lästes för snart 63 år sedan.
Artikeln erbjuder mycken underhållning, såsom när Dr Brisman ordinerade ”en tung sko” för att korrigera Eriks höft som ”gått ur led”. De läsare som jobbar inom sjukvård, i synnerhet ortopedi, torde finna detta mycket intressant. Uppenbart var att Erik Bergström inte gav mycket till övers för dåtiden sjukvård. Man kan även fundera på vem ”Ben-Jonsson” var. Att det inte var frågan om dagens ”löpar-kändis” från USA är ju uppenbart. Var det måhända den engelska poeten Ben Johnson född 1572 som Erik syftade på. Möjligen kallade man specialister på ortopediska sjukdomar för ”Ben-Jonsson”, lite ironiskt. Poeten Ben Johnson blev stor för sin tid, näst efter Shakespeare under den elisabetanska perioden i England. Kunskaper i engelska och förståelse för engelska personnamn var nog begränsade i det gamla Hörneå, i allmänhet. Om någon heter ”Ben-Jonsson” så måste han ju vara bra på benbrott, även om han var poet.
Gunnar Engström 2009-02-01
Gammal odalman och lagväktare berättar för VF om svunna da’r
Att friska och kraftiga människor kunna uppnå en ålder av exempelvis 90 år är ju inte precis ovanligt, men att en man som under större delen av sitt liv fått dragas med ett lyte i så pass viktiga organ som benen uppnår denna aktningsvärda ålder, är nästan otroligt. Att denna mannen dessutom arbetat upp ett ordinärt hemman i yngre dagar samt skött en fjärdingsmanstjänst är ju värt aktning och beundran. Bilden känns väl igen av initierade hörneforsbor, som sett Erik Bergström i Bäcken otaliga gånger gå den 3 km långa vägen mellan hembyn och kyrkoplatsen – ja, promenader har förstås varit avsevärt längre många gånger – i än det ena, än det andra uppdraget. Oftast har det väl gällt boutredningar eller desinfektion.
Signaturen hälsade på i det Bergströmska hemmet häromdagen för att få en pratstund med den präktige odalmannen. Den gamle sitter i kammaren och läser högt ur bibeln, tryckt i vanlig stil, vilket inte generar de gamla ögonen det minsta. Glasögon är inte alls behövliga men däremot är hörseln inte så bra. Sedan ärendet framförts skrattar han vänligt mot mig: ”Hördu, hä är int’ mycke skriv öm”. Samtalet kommer emellertid i gång och det ger stoff för tidningen, ty det är inte småsaker en sådan man har varit med om.Ja, att jag är en son åt n’ Anners Ersa, det vet du, börjar 90-åringen. Hur jag blev invalid? Det började redan då jag var fyra år. Jag lekte med en yngre syster och halkade av någon anledning på golvet, så att vänster ben bröts och gick ur led. Det var en som hette Nordgren – han bodde visst i Djupvik – som spjälade benet och drog det i led, så det blev nog bra. Senare låg jag i feber en gång, och hur det kunde gå till vet jag inte, men jag fick höften ur led. Jo, nog söktes läkare, det var förresten Dr Brisman i Umeå, men inte blev det bättre av hans ordinationer.
Vad ordinerade han då?
Han sa bara: -Sätt en tung sko på foten så blir det nog bra, men inte blev det bättre, och då var det väl bara att fortsätta och försöka glömma att det värkte. Och inte blev det bättre av att jag senare bröt lårbenshalsen. Ben-Jonsson gjorde nog sitt den gången, men jag hade förstås för litet tålamod att låta det läka. Jag hade ju jord och kreatur att sköta. Men nog var det ont ibland. Det hände till och med att jag inte kunde stå på benen, då jag skulle ”gräfta dikesrenar” och dylikt, utan måste gå på knä för att få det gjort.
Nog har ni väl trevligare saker att berätta, inskjuter dottern.
Jo, kommer svaret rappt. Jag gifte mej ju!
År 1910 utnämndes Bergström till fjärdingsman i socknen, den del som då tillhörde Umeå landsförsamling, och lönen var 300 kr om året. Då Hörnefors år 1913 blev egen församling, fick han polismakten för hela socknen, och då ökade lönen till det dubbla.
Vad krävdes av en fjärdingsman den tiden?
Det var i huvudsak att kräva ut förfallna skatter. Bovar och skälmar? Det var inte många besvär med den sortens folk på den tiden. Ja, skrattar han, jag blev verkligen hotad med stryk en gång i samband med skattekrav hos en timmerrullare. Min ena hand i rockfickan avskräckte emellertid – man trodde att jag tänkte göra bruk av vapen – så det blev ingenting av.
Hur färdades ni?
Oftast med häst och trilla eller släde, men nog har jag också gått till fots många gånger. Cykel? Det var inte lätt för mig med mina ben att lära mig den konsten, och så kostade den mycket pengar. Trots detta skaffade vi en damcykel, som jag lyckades övertala min hustru att använda. En morgon vaknade jag kl. 5 och upptäckte att sängkamraten försvunnit, och då jag tittade ut fick jag se henne köra fram och tillbaka på landsvägen. Min glädje var minst lika stor som hennes över undret, och jag måste gå ut och hurra. Hästskjutsar gjorde jag också till sta’n, och det inbringade 6 kr. Ibland skjutsade jag sjökaptener, och det betalade alltid ett par kronor mera, och hade de sina hustrur med sig, fick jag ofta göra en del uppköp åt dem och en sådan gång kunde jag få hela 10 kr.
När började ni med eget jordbruk?
Det var laga skifte år 1888, och då fick jag den här delen. Så gifte vi oss 1890 och vi hjälptes åt att arbeta upp jorden som då födde 3 kor. Då jag lämnade från mig jorden åt mina två söner födde den 8 kor och två hästar. Det hade nog inte lyckats så bra, om jag inte haft en så duktig hustru. Hon har dessutom fött åtta barn, så nog har hon gjort sitt, innan hon lämnade mig för alltid för tre år sedan. Vårt äktenskap varade i 53 år.
Kommer ni ihåg någon episod från barndomen?
Jag hörde en sägen som barn, men töcke ska du int’ tro. Det var en präst och en bokhållare, som var en natt uppe i Mjösjön för att ”lagn”. Dom hade gjort upp eld på stranden för att få sig en matbit, och då kom där en kvinna fram till dem. En av dem satte en smörgås på en käpp och räckte henne den över elden, medan den andre protesterade och tyckte att man inte skulle ge mat åt troll. Givaren lugnade honom dock med att det hade man nog igen. Kvinnan försvann, och man tog sig an fisket. Det blev en fångst, som ingen hade sett maken till.
Hur har ni det med pensionen?
Ja, det är ganska bra. Förr hade jag 18 kr om året men nu får jag 26:50 i månaden, och det tycker jag är bra. Men tänk vilka pensioner alla gamlingar ute i världen skulle ha fått, om man delat ut de summor kriget har kostat!
Den gamle blir så upprörd, när han tänker på krigets ondska, att tårarna trilla ned i det tudelade, silvergrå skägget. Ett gott bevis för att det inte är något fel på hans själsliga reagens.
Då jag lämnar det andaktsfyllda hemmet har den gamle, i bästa chartauanska stil, återtagit sin högläsning ur bibeln, och jag fick liksom i förbifarten ett ord på vägen: - ”men undfly allt oandligt och fult tal”---
ElbeUr Västerbottens Folkblad 6 april 1946
Har Du något att berätta? Maila Din berättelse eller artikel till redaktionen.
Besökare